Det hemska - Del 2

Jag vet inte hur jag klarade vårterminen i sjuan, men på något sätt gick det. Förklaringen kanske stavas s-t-u-d-i-e-m-o-t-i-v-a-t-i-o-n. Nästan direkt efter det att skolan slutat så åkte jag och hela min familj; mamma, pappa, lillebror och lillasyster, till Italien. Hur det går för en flicka svårt sjuk i anorexi i Italien med glass, pizza, pasta och mozzarella kan man undra. För min del gick det i alla fall förvånansvärt bra. En dryg vecka utan vare sig våg eller måttband fick mig att äta glass, pizza och mozzarella. Förvånande? Jag vet inte, men den resan kan nog ha räddat mitt liv i alla fall. Under en av de sista dagarna under vistelsen i Italien tog pappa upp det där förbjudna. Vi satt i bilen och helt plötsligt sa han något i stil med "Vi har ringt och pratat med SCÄ och vi har fått tid, så när vi kommer hem ska vi gå dit". Det kändes som om mitt hjärta stannade. Jag blev helt stel. Det lilla, lilla hoppet om att bli ännu smalare blåste bort med vinden. Allt var förstört.

Några dagar efter att vi kommit hem kom två människor från Mobila enheten hem till mig. Vi pratade om allt som skulle hända, och min värld vändes lite upp och ned. Jag fick ett matschema och skulle bli tvingad till att äta "enorma" mängder mat. Dagen efter åkte jag, mamma och pappa för första gången till det stora huset vid Wollmar Yxkullsgatan. Gick för första gången fram till receptionen för att anmäla mig och åka upp till plan 3. Jag skulle träffa mina nya "behandlare". Jag blev undersökt av en läkare, tog blodprover på mammas jobb, fick mängder med jobbiga frågor. Mängderna av mat ökades var tredje dag, alldeles för fort enligt mig. Jag gjorde Stepwise och fick diagnosen Anorexia Nervosa. Mitt liv förändrades radikalt.

Jag minns när vi gick på stan på Gotland, hur tjejer vände sig om efter mig och kollade med sorgsna ögon. Hur jag grät i över en timme varje kväll. Hur jag badade fast jag egentligen inte alls fick - min blodcirkulation skulle störas ytterligare. Solen sken, men blev mina händer och fötter mer normalfärgade för det? Nej. Jag bad min lillebror att ta kort på mig och när jag nu blickar tillbaka på de korten är det med sorg. Jag kände mig isolerad, eller jag kanske isolerade mig. Elin och jag gled i från varandra. Men en dag pep min mobil till. SMS från Elin. Hon berättade att hon sprang sex kilometer varje dag och gömde mackor i sin morgonrocksficka. Jag grät, ännu mer än vanligt. Jag började återigen ta mindre och mindre ost på mackan. Ta mindre och mindre mackor. Ta mindre och mindre glass. Ta mindre av allt. Det kallas fusk. Jag fuskade mig igenom sommaren och gick inte upp många kilo. Men det var tillräckligt för att få ett högre bmi än Elin. Jag som alltid hade haft lägst bmi sen vi började med allt det här. Det hade alltid varit jag, men nu var det plötsligt ombytta roller. Jag fasade inför att börja skolan och behöva se Elin. Elin, som alltid hade varit min bästa vän skrämde mig nu från vettet.

En dag, kanske en vecka innan skolan började så träffades vi. Vi skulle äta mellis på stan och funderade hela dagen på om vi skulle fuska eller ej. Till slut åt jag sorbet och tvingade Elin att ta gräddglass. När kvällen kom och det var dags för middag och kvällis kom Elin och jag överens om att hon skulle be min mamma att lägga upp mat till Elin. Men så blev det inte. Jag var så sur och arg hela kvällen, och långt efter det. Jag kommer nog aldrig glömma den dagen. Jag borde varit livrädd för att Elin skulle dö, men jag var för sjuk i min anorexi för att tänka så. Istället tänkte att jag måste äta mindre och bli smalare än henne. Tävlingen som alltid funnits där satte igång med full fart och jag sa att jag åt mycket mindre än jag egentligen gjorde, för jag ville ju vara bäst och äta minst. När Elin frågade hur mycket jag behövde äta om jag åt glass så sa jag 3/4 dl. Hon, som innan hade behövt äta 2 dl, sa till sina föräldrar att jag åt 3/4 dl och sedan började hon också med det. Likadant var det med nästan all mat vi åt. Vi jämförde allting, och det ångrar jag så in i Norden idag så det är inte sant. Jag känner mig skyldig till att Elin blev inlagd, jag känner mig skyldig till att allting blev som det blev.

Elin var bara i skolan två dagar den terminen, vi träffades bara tre dagar den terminen. Sedan bröts vår kontakt. Efter otaliga smygförsök till att ha kontakt via både SMS, msn och Facebook så gav vi upp för en lång period. Jag kände mig ensammast i världen, med ingen alls att prata med. Jag mådde så otroligt dåligt och saknade Elin så mycket. Det var rentutsagt hemskt. Jag kunde inte komma ihåg allt fint och bra vi gjort tillsammans, i mitt minne var bara en bild av den sjukligt smala Elin, det var allt jag kunde minnas. Tiden löpte och jag levde i ovisshet om vad som hände med Elin. Då och då fick jag korta uppdateringar om att hon blivit sondad och tvångsmatat. Dropp och att hon hade börjat skära sig. Men så, en dag, hade hon nått sin målvikt. Det var bara jag kvar. Istället för att bli glad för att jag hade lägst bmi så blev jag väldigt stressad och ville få träffa henne nu och också jag nå min målvikt. Teoretiskt sett var jag väldigt duktig och planerade att äta mycket och verkligen anstränga mig. Men när jag väl stod där framför spegeln, eller skulle äta den där middagen så blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag försökte att äta mer men det var väldigt svårt. Jag sökte upp alla bilder jag kunde hitta på Elin och läste hennes blogg många gånger om dagen. Jag påverkades undermedvetet dåligt av att ha kontakt med henne. Men det ville jag för allt i världen inte erkänna. Jag trodde att det var bra men min redan innan lilla viktuppgång blev ännu mindre eller ingen alls. Jag grät nu istället för att jag var så dålig och inte kunde eller ville träffa Elin tillräckligt mycket. Jag tänkte väldigt mycket och mådde både bättre och sämre.

Det är ungefär där jag är nu, men jag har nu övergått till att (förhoppningsvis) påverkas bra av att ha kontakt med Elin. Jag har kommit fram till att det inte är Elin som påverkar mig dåligt, utan alla andra nya bloggar jag har börjat läsa. Och jag ska faktiskt försöka att sluta läsa dem. Men det är, som med mycket annat, väldigt svårt att sluta. Men ska ju försöka. Jag ska göra det för Elin. Jag ska äta för Elin. Göra allt för Elin. För jag älskar henne så mycket, jag lever för henne. Utan henne är jag vid liv, men jag lever inte.

Det hemska - Del 1

Den 30 juni 2006 fick jag diagnosen Anorexia Nervosa. Det präglar mitt liv, både på gott och ont. Men mest på ont - fast det vill jag egentligen inte erkänna.

Jag brukar säga att jag har "haft" Ana vid min sida i runt ett år men har haft tankar kretsande kring det här sedan sexan. Men om jag tänker efter så kan jag minnas att det här har funnits hos mig mycket längre än så. Från min pappa har jag ärvt en hög ämnesomsättning och alla i min familj är normalt smala. Jag har alltid ätit mycket, men nyttigt, fast också behövt det eftersom jag föddes med den där ämnesomsättningen. När jag gick i klass två så var jag en gång på en födelsedagsfest för min mammas kompis son. Där åt jag en hel del bullar och dagen efter inbillade jag mig att mina lår hade börjat dallra. På skolgympan tyckte jag att mina lår var väldigt mycket större än alla andras och jag ångrade verkligen att jag ätit alla de där bullarna. Men man kan faktiskt inte förändrar märkvärt kroppsligt av att ha ätit många bullar en gång. Jag fortsatte dock att äta helt normalt och detta kan inte ha påverkat mig så väldigt farligt. Jag minns det här som om det var igår men vet inte om jag har överdrivit det i efterhand eller om det verkligen var såhär jag tänkte när jag var åtta år.

När jag var runt 11 år började tankar få fäste i mitt huvud. De där tankarna handlade om mat och allt det som hör till. Jag var inspirerad till att äta nyttigt och under sommaren gjorde jag fruktsallad varje kväll och kände mig duktig som tog gurkskivor på mackan. Jag tyckte inte att det var något onormalt med det och det var det inte heller, jag fortsatte att äta godis på lördagarna och levde ett liv där jag åt det jag kände för - dock lite mer frukt och grönsaker än en normal 11-åring äter.

Jag har väldigt svårt att minnas när olika saker i sjukdomsförloppet hände men någon gång i sexan har jag för mig att jag och Elin började med matscheman där vi antecknade vad vi hade ätit och betygssatte hur pass bra måltiderna var. Någon gång i denna veva började vi även med en salladsdiet, en "salladsvecka" där vi bara åt sallad till lunch i skolan. Eller så hände det där med salladsdieten i sjuan. Jag har tyvärr glömt det, troligtvis på grund av näringsbrist för mitt minne är alltid annars på tipp topp.

När man summerar det här kan man dra slutsatsen att de här tankarna funnits på olika sätt i mitt huvud sen åtta års ålder. Åtta års ålder. Eller så kan det vara jag som har fått fel på minnet igen, men om detta stämmer så har jag haft tankarna i drygt sex år. Helt, totalt sinnessjukt. Dock gick ingenting på riktigt överstyr under de tidiga åren, det var först senare som vattnet skvimpade över.

I januari 2009, drygt ett år sedan, fick Elin och jag för oss att söka efter dieter på nätet. Möjligtvis var vi inspirerade av kändisar som vi läst om, samhället idag bjuder på så många sjuka ideal att det är svårt att undvika dem. Jag hittade en diet som kallades Grapefruktdieten. Den skulle hjälpa mig att gå ner nio kilo på två veckor. Redan samma dag köpte jag två grapefrukter, som skulle öka förbränningen (åh, vilken skröna!). Dagen efter gick jag hungrig i skolan. Och i tre dagar till. Efter ett tag gick det lättare att gå hungrig och det dröjde inte länge tills jag njöt av känslan. Jag gick ner ett antal kilo under den där perioden, och som för många andra blev det totalt omöjligt att börja äta normalt igen. Det är också sinnessjukt. Att det kan gå så fort och att hjärnan lurar en så mycket. Det hände väldigt mycket på väldigt kort tid. Jag slutade helt med lunch och minskade sakta men säkert mina portioner vid både middag och lunch. Till slut åt jag mycket mindre än min fyraåriga lillasyster.

Vid valborg följde jag med Elin till hennes land. Vi låg under en filt ute på gräsmattan, i bikini och diskuterade inget annat än mat. Med en livsfarligt låg vikt åt jag mindre och mindre, och intalade mig själv att jag var tjockare än någonsin. Jag gråter när jag tittar tillbaka på vad jag skrev på den tiden. Mina föräldrar är båda läkare och var garanterat otroligt oroliga under min vistelse på Elins land. När jag kom hem möttes jag av mammas sorgsna ögon och någon mening som syftade på att hon ville att jag skulle väga mig. Efter en hel dags ätande (den dagen åt jag ovanligt mycket, fast ändå ingenting om man jämför med en normal kvinnas dagliga intag) vägde jag skrämmande lite. Mamma berättade att hon hade pratat med både skolsyster och SCÄ och ville helst av allt sjukskriva mig genast. Men jag vägrade. Jag skulle gå i skolan (jag har en väldig prestationsångest och måste verkligen få gå i skolan, mer om det senare). Efter alla protester från min sida gick mamma och pappa med på en vecka. Om jag inte hade gått upp under den veckan så var det bums in på SCÄs vårdavdelning.

När det var dags för vägning igen så drack jag så mycket att vågen visade på några få hekton fler än förra gången. I själva verket hade jag gått ner till min lägsta vikt någonsin, runt tio kilo mindre än idag. Mina bröstben stack ut, revbenen var synliga både på rygg och framsida, låren buktade inåt och hela jag var blåflammig med ovanligt stora ögon i proportion till mitt ansikte. Jag vägrade återigen sjukskrivning och fick min vilja igenom (!), mina föräldrar visste verkligen inte hur de skulle handla. Jag övervakades med hökögon vid både frukost och middag och blev tvingad till att äta mer, vilket resulterade i runt ett kilos viktuppgång.

Hur allting vände får ni läsa i nästa del.

Visst skulle det passa sig att skriva "jag orkar inte mer" nu? Jag kan faktiskt inte säga så. Jag har skrivit det här så många gånger att jag nästan mår bra, tro det eller ej, av att drömma mig tillbaka och låtsas att jag vore så här underbart underviktig igen. Men sen slits jag tillbaka till verkligheten. Just det, jag var visst inte tillbaka till i maj 2009. Det är februari 2010.