Jag brukar säga att jag har "haft" Ana vid min sida i runt ett år men har haft tankar kretsande kring det här sedan sexan. Men om jag tänker efter så kan jag minnas att det här har funnits hos mig mycket längre än så. Från min pappa har jag ärvt en hög ämnesomsättning och alla i min familj är normalt smala. Jag har alltid ätit mycket, men nyttigt, fast också behövt det eftersom jag föddes med den där ämnesomsättningen. När jag gick i klass två så var jag en gång på en födelsedagsfest för min mammas kompis son. Där åt jag en hel del bullar och dagen efter inbillade jag mig att mina lår hade börjat dallra. På skolgympan tyckte jag att mina lår var väldigt mycket större än alla andras och jag ångrade verkligen att jag ätit alla de där bullarna. Men man kan faktiskt inte förändrar märkvärt kroppsligt av att ha ätit många bullar en gång. Jag fortsatte dock att äta helt normalt och detta kan inte ha påverkat mig så väldigt farligt. Jag minns det här som om det var igår men vet inte om jag har överdrivit det i efterhand eller om det verkligen var såhär jag tänkte när jag var åtta år.
När jag var runt 11 år började tankar få fäste i mitt huvud. De där tankarna handlade om mat och allt det som hör till. Jag var inspirerad till att äta nyttigt och under sommaren gjorde jag fruktsallad varje kväll och kände mig duktig som tog gurkskivor på mackan. Jag tyckte inte att det var något onormalt med det och det var det inte heller, jag fortsatte att äta godis på lördagarna och levde ett liv där jag åt det jag kände för - dock lite mer frukt och grönsaker än en normal 11-åring äter.
Jag har väldigt svårt att minnas när olika saker i sjukdomsförloppet hände men någon gång i sexan har jag för mig att jag och Elin började med matscheman där vi antecknade vad vi hade ätit och betygssatte hur pass bra måltiderna var. Någon gång i denna veva började vi även med en salladsdiet, en "salladsvecka" där vi bara åt sallad till lunch i skolan. Eller så hände det där med salladsdieten i sjuan. Jag har tyvärr glömt det, troligtvis på grund av näringsbrist för mitt minne är alltid annars på tipp topp.
När man summerar det här kan man dra slutsatsen att de här tankarna funnits på olika sätt i mitt huvud sen åtta års ålder. Åtta års ålder. Eller så kan det vara jag som har fått fel på minnet igen, men om detta stämmer så har jag haft tankarna i drygt sex år. Helt, totalt sinnessjukt. Dock gick ingenting på riktigt överstyr under de tidiga åren, det var först senare som vattnet skvimpade över.
I januari 2009, drygt ett år sedan, fick Elin och jag för oss att söka efter dieter på nätet. Möjligtvis var vi inspirerade av kändisar som vi läst om, samhället idag bjuder på så många sjuka ideal att det är svårt att undvika dem. Jag hittade en diet som kallades Grapefruktdieten. Den skulle hjälpa mig att gå ner nio kilo på två veckor. Redan samma dag köpte jag två grapefrukter, som skulle öka förbränningen (åh, vilken skröna!). Dagen efter gick jag hungrig i skolan. Och i tre dagar till. Efter ett tag gick det lättare att gå hungrig och det dröjde inte länge tills jag njöt av känslan. Jag gick ner ett antal kilo under den där perioden, och som för många andra blev det totalt omöjligt att börja äta normalt igen. Det är också sinnessjukt. Att det kan gå så fort och att hjärnan lurar en så mycket. Det hände väldigt mycket på väldigt kort tid. Jag slutade helt med lunch och minskade sakta men säkert mina portioner vid både middag och lunch. Till slut åt jag mycket mindre än min fyraåriga lillasyster.
Vid valborg följde jag med Elin till hennes land. Vi låg under en filt ute på gräsmattan, i bikini och diskuterade inget annat än mat. Med en livsfarligt låg vikt åt jag mindre och mindre, och intalade mig själv att jag var tjockare än någonsin. Jag gråter när jag tittar tillbaka på vad jag skrev på den tiden. Mina föräldrar är båda läkare och var garanterat otroligt oroliga under min vistelse på Elins land. När jag kom hem möttes jag av mammas sorgsna ögon och någon mening som syftade på att hon ville att jag skulle väga mig. Efter en hel dags ätande (den dagen åt jag ovanligt mycket, fast ändå ingenting om man jämför med en normal kvinnas dagliga intag) vägde jag skrämmande lite. Mamma berättade att hon hade pratat med både skolsyster och SCÄ och ville helst av allt sjukskriva mig genast. Men jag vägrade. Jag skulle gå i skolan (jag har en väldig prestationsångest och måste verkligen få gå i skolan, mer om det senare). Efter alla protester från min sida gick mamma och pappa med på en vecka. Om jag inte hade gått upp under den veckan så var det bums in på SCÄs vårdavdelning.
När det var dags för vägning igen så drack jag så mycket att vågen visade på några få hekton fler än förra gången. I själva verket hade jag gått ner till min lägsta vikt någonsin, runt tio kilo mindre än idag. Mina bröstben stack ut, revbenen var synliga både på rygg och framsida, låren buktade inåt och hela jag var blåflammig med ovanligt stora ögon i proportion till mitt ansikte. Jag vägrade återigen sjukskrivning och fick min vilja igenom (!), mina föräldrar visste verkligen inte hur de skulle handla. Jag övervakades med hökögon vid både frukost och middag och blev tvingad till att äta mer, vilket resulterade i runt ett kilos viktuppgång.
Hur allting vände får ni läsa i nästa del.
Visst skulle det passa sig att skriva "jag orkar inte mer" nu? Jag kan faktiskt inte säga så. Jag har skrivit det här så många gånger att jag nästan mår bra, tro det eller ej, av att drömma mig tillbaka och låtsas att jag vore så här underbart underviktig igen. Men sen slits jag tillbaka till verkligheten. Just det, jag var visst inte tillbaka till i maj 2009. Det är februari 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar